är sjukt uttråkad o känner mig allmänt nere. jag är inte så bra på det här med att vara sjuk som vi alla vet. imorgon är iaf mamma ledig så ska vi åka o fika någonstans. varje chans att få lämna radhuset känns som en befrielse. känns bara så stört evigt, skulle verkligen vilja ha ett datum, den x blablabla kommer du inte behöva kryckorna längre. så hade det bara varit att räkna ner. men nu är allt så svävande o jag vill bara få ut den där jäävla metallbiten!!